Mitt sinkabirum är min anatomi.

Fiaskot är totalt, kroppsdelar ligger sprida likt presentpapper efter julafton på golvet. Vad som en gång var en ståtlig ek, är nu endast en skugga av sin forna glans. Likt ett eko som viskar om svurna tider, spår min kropp om något som skulle kunna benämnas som muskler. Dessa har dock tynat bort och ersatts av vakuum. Ryggen har kroknat, ben har smalnat av och armar har tynat bort till pinnar. Ett två år långt maraton har nått sitt slut. Eller rättare sagt, jag är tillbaka i mitt utgångsläge. Spegeln skvallrar om något den såg för två år sedan. Sanningen är nästan komplett, men den ända differensen är att pojken har givit upp. Trupperna har dragits tillbaka, flyktplaner har planerats, dokumenten har bränts och vit flagg viftas frenetiskt. Den inre elden har förtärt mig och lämnat kvar ett skal. Mina tunna fingrar tappar hektiskt över, enligt mig det magnifika instrumentet, som endast kan jämföras med ett klaviatur eller dylikt. Sakta men säkert präntas en historia ner, men den här har varken början eller slut, utan historien fortgår kontinuerligt och respekterar varken människor eller titlar. Anarki är kanske ett passande ord, men allt är bara ord i följd som verkar bilda ett slags motiv. Men såsom spindelnätet leder heller inte detta nät någonstans utan fastnar och bildar en ändlös textur. Detta var avslutningen, på början av berättelsen...