Höstens förskämning...

Marken har gått i träda och likaså min passion. Träden står mörka och hotfulla, deras kala grenar stäcker sig förtvivlat mot solen. Glöden har sedan länge fallnat och slocknat. Förutnelsen har börjat och en dyster sinnesstämning sänker sig över hjärteroten, och även den förgiftas av apatins besvärjelser. Din död tog nästan mig med, men nu känns det, som det var eoner sedan Charon förde dig över floden. Ett hölje är det enda som återstår, för när fågeln dör återstår endast buren. Likt en ros som förlorat alla sina kronblad, har min nu kärlek dött.
Så lämna mig nu och låt mig behålla mitt minne av dig.