Zahiren och tankar om besatthet.

Du har blivit min Zahir, och jag kan inte slå dig ur min håg. Vart jag än vänder mig tycks jag se dig, du tycks vara överallt men ingenstans. Att ge det ord, räcker inte, för de ger dig inte rättvisa. Jag vet att det är banalt och en ful plattityd, men orden räcker inte till , trots att jag vet vad mitt hjärta har att säga. Att definiera, må vara att begränsa, som Oscar Wilde sa. Men i det här fallet vet jag vad jag vill.

Ett ord, en fras, en doft, en sinnesrörelse eller en vy. Det sker närsomhelst utan förvarning och jag vänder mig för att bli lika besviken om igen. När du väl står där, vänder sig mitt hjärta i halsgroppen och jag vill sjunka igenom jorden.
Viljan finns, men modet vacklar och falerar igen. Det är måhända endast sentimentalister, som begraver sig i minnen, och det må vara fatalt för själen. Är det endast poeter som klamrar sig fast vid sina minnen, likt en pappersbåt på havet?

- "Synbar, närvarande och omöjlig att inte lägga märke till. Det syftar på något eller någon som upptar alla ens tankar." Är det inte genomskinligt, vad jag syftar på, jag skriker ut i stum frustration. Viftar frenetiskt med själen, som en trasa, tyvärr stockar sig orden i halsen. Och jag förblir stum, precis som med mina ord, tystnar jag och släpper mina penna. Breven som jag skrev kom aldrig fram, för det enkla skälet att jag aldrig postade dem.