Höstens förskämning...

Marken har gått i träda och likaså min passion. Träden står mörka och hotfulla, deras kala grenar stäcker sig förtvivlat mot solen. Glöden har sedan länge fallnat och slocknat. Förutnelsen har börjat och en dyster sinnesstämning sänker sig över hjärteroten, och även den förgiftas av apatins besvärjelser. Din död tog nästan mig med, men nu känns det, som det var eoner sedan Charon förde dig över floden. Ett hölje är det enda som återstår, för när fågeln dör återstår endast buren. Likt en ros som förlorat alla sina kronblad, har min nu kärlek dött.
Så lämna mig nu och låt mig behålla mitt minne av dig.

Revolutionens innovation

Midnatt, och dagen kollapsar i en sjö av sekunder som sakta slukar monstret även kallad tiden av vissa kulturer. Men allt är inte förlorat för nu gror hoppet och trivialiserar inte med saker som döden och verkligheten utan nu är det revolutionens barn som är på frammarsch och tänker inte stoppa för något såvida det inte är fast food och diverse berusningsdrycker. Förändring krävs och erhålls, de kritiska rösterna tystas och folkets munnar mätas med löften. Petitesser må ha ändrats men systemet är fortfarande detsamma. Rebellerna har dock fått sina vapen beslagtagna och sina hus brända. Jorden fortsätter att snurra kring sin egen axel och dagarna tickar vidare omedvetna om vad som händer. Motståndet kvarstår och låter sig inte trilskas men det är förgäves eftersom lite prestige och kändisskap kan köpas för en handfull löften. Men de finns de som fortfarande gör motstånd, de som strävsamt marscherar vidare genom en öken av apati. Ignoransen har tagit över proklamerar de. Deras levnadsglädje och kämparglöd får mig nästan att tro på dem och släppa mina fortifikationer, men verklighetens svarta hål slukar och förtär mig. Nytänkarna staplar osäkert vidare när insikten slagit dem att ofullkomligheten inte kan förändras och revolutionen är död.