Kapitulationens fatalitet

Sakta lägger båten ut från land, ett budskap överbringas till styrmannen på översta däck. En handviftning och plöstligt råder febril aktivitet. Kanonerna hissas in, fanorna plockas ner och viks undan. Segeln revas och förnödenheterna stuvas undan och så småningom har skeppet demobiliserats .


Det här är ingen kärleksdikt

Men det låter så ändå. Jag skiter i vilket
För vad händer när vi överger våra drömmar
Slår dövörat till vår själ
och vägrar lyssna till vårat hjärta.
När ideal och moral byts ut mot kompromisser.

Proklamerar vi kärlek för varandra överhuvudtaget?
har det förlorats i en sjö av problem?
Ska vi dö när våra skal försvinner
i ett dis av tö?
Är det så att vi är änglar vars vingar
krymper i takt med att benen
växer?
Om vi studerar hårt
och lär oss våra läxor
Är vi då fulländade människor?

Morgondagen är dagen som aldrig kommer..

Zahiren och tankar om besatthet.

Du har blivit min Zahir, och jag kan inte slå dig ur min håg. Vart jag än vänder mig tycks jag se dig, du tycks vara överallt men ingenstans. Att ge det ord, räcker inte, för de ger dig inte rättvisa. Jag vet att det är banalt och en ful plattityd, men orden räcker inte till , trots att jag vet vad mitt hjärta har att säga. Att definiera, må vara att begränsa, som Oscar Wilde sa. Men i det här fallet vet jag vad jag vill.

Ett ord, en fras, en doft, en sinnesrörelse eller en vy. Det sker närsomhelst utan förvarning och jag vänder mig för att bli lika besviken om igen. När du väl står där, vänder sig mitt hjärta i halsgroppen och jag vill sjunka igenom jorden.
Viljan finns, men modet vacklar och falerar igen. Det är måhända endast sentimentalister, som begraver sig i minnen, och det må vara fatalt för själen. Är det endast poeter som klamrar sig fast vid sina minnen, likt en pappersbåt på havet?

- "Synbar, närvarande och omöjlig att inte lägga märke till. Det syftar på något eller någon som upptar alla ens tankar." Är det inte genomskinligt, vad jag syftar på, jag skriker ut i stum frustration. Viftar frenetiskt med själen, som en trasa, tyvärr stockar sig orden i halsen. Och jag förblir stum, precis som med mina ord, tystnar jag och släpper mina penna. Breven som jag skrev kom aldrig fram, för det enkla skälet att jag aldrig postade dem.

Uppvaknandet.

Det är tyst, för tyst.. livet har tycks stannat upp. Inte en människa rör sig, inte andetag någonstans. Hoppet var ute och begravningen planerad. Smokeingen var beställd och kistan ihopsnickrad. Vi hade samlats i gemensam sorg. Prästen hade hyrts in och psalmerna hade smakfullt valts ut. Vi stod samlade kring din säng. Ett sista farväl och sen skulle du sälla dig till våra andra minnen. Bakom lås och bom skulle du förvaras med andra minnen såsom förlorad kärlek, och vackra minnen. Adjö och ut genom dörren gick vi, släckte ljuset och stängde dörren. Då, vaknade du upp, koman var förbi och du slog upp ögonen. Har du äntligen sluppit ut ur ditt skal? Har den förseglade flaskan äntligen flutit i land, för att ge svaren jag sökt så enträget och länge? Trevande försökte vi hitta varandra igen, som igenom en dimma. Min kära Viola har jag funnit dig igen, eller är det bara en dröm?

Indolensens retur och moralens sönderfall

Frankerat och fakturerat till ingemansland, avsändare okänd. Paketet tas emot efter betalning, lösöre undanbedes. Valutan är aktivitet, och nyckelordet är livglädje. Postiljonen är ingen mindre än apatin han själv. Vill det sig riktigt illa är det döden som vikarierar för dagen, men ofta kan det hittas enkla botemedel mot håglöshet och liknande. Livmedikusen rekommenderar engagemang med socker på. Försändelsen öppnas och våra drömmar om framtiden sätts fria. Förhoppningarna växer i takt med glädjen, och faller likaså. Murar och skyttevärn skyddar inte mot verkligheten, och det uppdagas så småningom att drömmarna får bestå, men inte tillämpas i praktiken. Ambitionerna trappas ner i takt med åldern, och äventyret vid namn livet, ersätts sakta med rutin. Likt plantor som visnar och dör, tynar även själen bort utan sina drömmar. Ordet automekanik och robot känns plötsligt inte lika avlägset. Livtidsmagasinerna är den nya biblen, där du får komma som du är, så länge du inte är dig själv. Skönhetsidealen kommer och går likt vinter och vår. Vi har förirrat oss på livets väg, där vi låter pengarna styra våra steg. Det finns de som står emot, vår tids nobla riddare, som går under namnen vagabond och trashank. De kämpar en fruktlös kamp, för att männsikorna kan inte se igenom sina egna begär.Di Leva predikar frenetiskt, men vem lyssnar på en man med en vattenkanna. Ett likhetsteken har satts emellan pengar och godhet. Våra ideal om godhet har lagts på komposten för att förmultna.

...och kvar står barnen med sina drömmar, och vissnande blommor.

Nystartens tillkortakommande.

Defrostens dödsdom drar dement sig vidare mot nya mil. Det är dags för alla pandor att resa sig upp, att slåss för vad som är rätt. Dagens rätt i matsalen är Förändring. Det krävs och ingen paradon kommer att ges, för dem som formulerar en protest. Frysen öppnas och lämnas på vid gavel. Temperaturen accelererar snabbare än döden, gradantalet har ökat markant. Det är nu bara en tidsfråga innan istapparna lossnar möter sitt grymma öde i flytande form. Fundamenten skakas i sina grundvallar när jag lossnar från kylaggregatet. Jag flyger genom mina egna eoner av lidande. Lika plötsligt som jag lämnade mitt forna jag, kraschar jag ner i min nya tankevistelse. Upptäckten insupes och appliceras på mitt lekame. Den nyvunna friheten utforskas och utyttjas. Upplysningens väsen landar dock efter en stund, och mina planer grusas. Jag förstår att jag inte är fri. Förutsättningarna må ha ändrats men stadgarna kvarstår och vägrar låta sig rubbas.

80-talisterna den förskjutna generationen.

Manipulationens biverkningar.

Schackpjäserna tas upp i handen, flyttas åt sidan, och sätts ner igen. Brickorna är i rörelse, och villkoren ändras så småningom. Likt schack där man manipulerar sin motståndare att flytta sina brickor så man själv önskar. Baseras mitt liv också på denna slaga initiativtagande. Fast här är alla mina pjäser, och min inkompetens spelar ett spel mot min listighet. Pjäserna förflyttas omedvetna om varandra, och bildar en komplex dans, om ni så vill, där allt vävs in i vartannat. Sakta men säkert är allt blandat i en social smet. Att kalla mig för en marionettmästare, är en plattityd som förolämpar mitt intellekt. Däremot vill jag se mig som en åskådare, en som står till sidan och ibland doppar mina fingrar i ett och annat. Barnslig nyfikenhet kan det tyckas, men även något mer ondskefullt som löper under ytan. Insikten kanske har slagit er att även just du är en bricka i mitt spel. Det återstår för er att ta reda på...

Mitt nät når längre än vad du tror.

Förvirringens frustration

En kapplöpning pågår i mitt stilla sinne, i ena hörnan har vi dårskapen som vinner mark, tack vare förvirringens knep. I den andra dväljs depressionen, som sakta men säkert vaknat ur sin slummer, och använder sina två medhjälpare, frustration och hjälplöshet. Mitt emellan balanserar förnuftet på något, som kan liknas vid en knivsegg om ni så vill. Denna knivsegg skär i sin tur sönder förnuftet och lämnar det ärrigt och sårigt. Det är bara en tidsfråga, innan bägaren rinner över och allt hopp är ute. Visst finns det hjälp, i ord som kärlek och vänner. Kärleken mötte dock sin överman i realismen. Vännerna har flytt fältet så fort de såg att fördämningarna började ge vika. Till er som ser på utanför, var snälla att återbörda spillrorna av mig när ni hittar dem, de flyter runt i New Orleans, tillsammans med vad som finns kvar av kärleken.

Tack för besväret.